Jag har tillsammans med Erik Lundberg nyligen gjort en liten utvikning i ett för oss helt obekant, men visade det sig snart, mycket beforskat område, studenters läraromdömen. Vi har skrivit en artikel om betydelsen av lärarens kön och ålder då studenter ger omdömen om sina lärare på hemsidan Studenter tycker till, som kommer att publiceras i tidsskriften Högre utbildning i vår. Studenters läraromdömen har under ett drygt sekel studerats inom amerikansk pedagogik och utbildningspsykologi men forskning om detta fenomen i svenska förhållanden saknas till synes helt.

Fenomenet har dock fått en viss uppmärksamhet i Sverige under senare år då en något omdebatterad försöksverksamhet inletts där grundskoleelever givits möjlighet att betygsätta sina lärare (se exempelvis SVD, Sydsvenskan, GT ) samt då hemsidor skapats där högskole- och universitetsstudenter ges möjlighet att lämna omdömen kring och betygsätta sina lärare (Amerikanska föregångare finns så som Rate My Teacher, Rate My Professors och Grade my Professors).

På hemsidan Studenter tycker till som vi studerar har totalt 182 lärare inom högre utbildning bedömts. Av dessa väljer vi att studera omdömen kring 98 disputerade lärare för vilka vi funnit information om kön och ålder. Lärarna bedöms på fyra olika kriterier efter en femgradig skala där högre betyg signalerar ett mer positivt omdöme:

• Utlärningsförmåga: ”Gör en bedömning [av] föreläsarens pedagogiska och didaktiska förmåga, förenklande i sitt lärande, inbjudandet av studenter i lärandet m.m.”
• Kunskap: ”Gör en bedömning av erfarenhet, kompetens, verklighetsförankring m.m.”
• Engagemang: ”Gör en bedömning av engagemang och intresseväck [sic].”
• Lärandestöd: ”Gör en bedömning av stöd för ditt lärande, kontaktmöjlighet, hjälpsamhet, handledning vid uppsatsskrivande m.m.”

Intressant nog finns det en positiv bias i studenternas omdömen av dessa lärare. I motsatts till våra förväntningar förefaller alltså detta bedömningsinstrument framförallt användas för att hylla snarare än att såga lärare. Våra analyser visar dock med all önskvärd tydlighet att bedömningarna av lärare skiftar kraftigt beroende på lärarens kön och ålder. Gällande samtliga fyra bedömningskriterier finner vi en statistisk signifikant skillnad mellan bedömningar av manliga respektive kvinnliga och unga (under 50 år) respektive äldre lärare. Mönstret i dessa skillnader är även det mycket tydligt, kvinnliga lärare bedöms genomgående som sämre än sina manliga kollegor och unga lärare ges genomgående sämre betyg än äldre lärare.

Resultaten indikerar att studenters läraromdömen inte görs oberoende av sociala markörer hos den bedömda läraren. Studenterna förefaller alltså vara allt annat än köns- och åldersblinda i sina bedömningar. Studien har klara metodologiska begränsningar, vi har exempelvis ingen möjlighet att kontroller för studenternas kön och ålder, inte heller någon detaljerad information om lärarnas akademiska grad. Vi har dock valt att utesluta icke-disputerade lärare från studien för att minska skillnaderna i akademisk grad mellan bedömda lärare. Trots dessa metodologiska svagheter menar vi att studiens resultat tydligt understryker betydelsen av att ta hänsyn till lärarens kön och ålder då lärare bedöms och jämförs på basis av studenters läraromdömen. Detta kan möjlighen bli aktuellt då studenters kursvärderingar tolkas, och även då skolelevers betygsättning av sina lärare utvärderas. Vi ser åtminstone att det finns stor anledning att genomföra fortsatta studier av fenomenet studenters läraromdömen i svensk pedagogisk forskning, särskilt om utvecklingen fortsätter mot att sådana omdömen ges en ökad betydelse inom den svenska skolan och högre utbildningen.

Fortsatt läsning på ämnet

Aleamoni, L.M. (1987). Typical faculty concerns about student evaluation of teaching. New Directions for Teaching and Learning, 31, 25-31.

Ambady, N., & Rosenthal, R. (1993). Half a minute: Predicting teacher evaluations from thin slices of nonverbal behavior and physical attractiveness. Journal of Personality and Social Psychology, 64, 431-441.

Felton, J., Mitchell. J., & Stinson. M. (2004). Web-based student evaluations of professors: the relations between perceived quality, easiness and sexiness. Assessment & Evaluation in Higher Education, 29, 91–108.

Kierstead, D., D’Agostino, P., & Dill, H. (1988). Sex role stereotyping of college professors: bias in students’ ratings of instructors. Journal of Educational Psychology, 80, 324-344.

Politisk diskussion på internet är ett fenomen som nått en enorm omfattning. Människor väljer att lägga sin dyrbara tid på till synes ändlösa strider om innehållet i Wikipediaartikeln ”Israeli–Palestinian conflict”, eller bidrar som hundratusende på bollen i hashtaggen #OccupywallStreet (eller andra relaterade taggar som #OccupywallSt eller #OWS ), men varför? Den tid och energi som läggs på dessa diskussioner tas oavkortat från människors frimärkssamlande, tv-tittande osv. Givet att den direkta effekt detta politiska deltagande får på deltagarnas egen vardag måste ses som mycket liten kan man se dessa ansträngningar som högst irrationella.

Enligt en instrumentell rationalitet väljer individer mellan olika handlingsalternativ på basis av en vilja att uppnå fördefinierade mål. Politiska handlingar bör således kunna förklaras av en vilja att nå ett specifikt politiskt mål, samt att handlingen rimligen kan leda till att detta mål uppnås (Downs, 1957). Enligt denna rationalitet kan vi förstå vissa former av politiskt deltagande. Exempelvis att Malmöbor i närheten av Sofielunds industriområde som kände en oro för hälsofarliga utsläpp från kemiföretaget Stadex fabrik engagerade sig i nätverket Giftfri stad[1] och bland annat skrev under en e-petition med samma namn med syfta att påverka berörda myndigheter att ”omprövar Stadex miljötillstånd, på grund av att de använder sig av bla. propylenoxid i tätbebyggt område”[2]. Nätverkets engagemang i frågan resulterade inte i någon omprövning av miljötillståndet för Stadex[3], men väl till att företaget omarbetade och utökade sin samhällsinformation.[4] (Analyser av detta specifika fall går att läsa i Thomas Sedelius och Joachim Åströms rapport ”Representativ demokrati 2.0: En utvärdering av Malmöinitiativet och Malmöpanelen”)

I den här typen av processer där relativt få (tusentals snarare än hundratusentals) medborgares deltagande kan förväntas få en direkt inverkan på deltagarnas egen lokalmiljö och livssituation kan den instrumentella rationaliteten bidra med förståelse. Men i de allra flesta fall av politiskt deltagande (on- såväl som off-line) ligger målet långt bort från deltagarna, och den enskilde individens bidrag till förändringsprocessen kan ses som mycket litet. Alternativt är inte målet tydligt definierat. Det är då rationellt för den enskilda medborgaren att stanna hemma för ägna sin tid och energi till något som kan väntas få en större inverkan på dennes liv, och lämna demonstrationstågen, de politiska diskussionerna på internet och valdeltagandet åt andra. Trots detta deltar människor enträget i till dessa synes lönlösa processer. I dessa fall går den instrumentella rationaliteten bet när det gäller att förklara och förstå människors politiska engagemang. Teoretiska försök att förklara denna typ av beteende lutar sig istället mot idéer kring människors rationalitet som kollektiv (och kommunikativ) snarare än individuell (Habermas, 1996), och expressiv snarare än instrumentell (Svensson, 2008). Framförallt har dessa teorier använts för att försöka förstå politisk diskussion.

Man menar att människor som deltar i politiska diskussioner inte, som den instrumentella rationaliteten antar, från början vet vilka mål de vill uppnå. Diskussionerna fungerar därför inte som instrument för att nå fördefinierade mål utan som vägar för att komma fram till vilka mål individen eller kollektivet vill eftersträva. Ricardo Blaug fångar väl denna idé i formuleringen att deliberation är en aktivitet som genomförs av människor som ännu inte vet vad de vill. Det är således rationellt att diskutera med andra för att överhuvudtaget förstå vilka mål som är önskvärda att uppnå. Målet med diskussionen kan vara att komma överens om gemensamma mål, eller att själv i relation till andras erfarenheter och åsikter komma fram till individuella mål.

I ett försök att studera variationen i intensitet i politiska diskussioner mellan olika internetforum har jag genomfört kvantitativa jämförelser av 28 internetforum som bedrevs inom ramen för EU projektet European Citizens Consultations. Projektet syftade till att stimulera till politisk diskussion kring frågor om EU:s sociala och ekonomiska framtid bland EU medborgare samt att producera policy rekommendationer från medborgarna till EU institutionerna. Den inledande fasen i projektet genomfördes genom dessa 28 diskussionsforum, ett i varje EU land (med undantag för att två forum, ett franskspråkigt och ett flamländskt skapades i Belgien).[5]  Dessa forum liknade varandra på flera sätt, de delade en gemensam design, de var samtliga initierade av EU-kommissionen, de övergripande frågor som diskuterades på forumen var desamma och modereringen av diskussionen sköttes efter samma regler (en viktig olikhet mellan fallen var dock att de alla genomfördes i olika länder). Trots dessa likheter uppstod vitt skilda diskussionsklimat på de olika forumen. I vissa fall var diskussionerna mycket intensiva (mätt genom det genomsnittliga antalet diskussionsinlägg per deltagare) medan andra forum kännetecknades av en blygsam diskussion.

Tabell 1: Genomsnittligt antal diskussionsposter per registrerad deltagare (Diskussionsintensitet) i de 28 diskussionsforumen inom European Citizens Consultations.

I det portugisiska forumet var diskussionsaktiviteten som högst, här skrev varje deltagare i genomsnitt 0,84 inlägg (det är såklart diskutabelt om detta är en särskilt hög grad aktivitet, men klart står i alla fall att detta forum i relation till många andra hade mest aktiv diskussion). I det finska forumet där diskussionsaktiviteten var som lägst producerade deltagarna endast 0,06 inlägg per huvud, mindre än en tiondel av antalet inlägg per deltagare i det portugisiska forumet.

Hur kan man då förstå dessa olikheter? I ett försök att studera variationen i intensitet i politiska diskussioner mellan forumen fokuserade jag på frågan om deltagarna framförallt diskuterar med liktänkande eller oliktänkande. Denna fråga har långtgående implikationer för betydelsen av politiska diskussioner på internet. Om människor framförallt diskuterar med liktänkande är potentialen för att diskussioner skall kunna leda till en högre förståelse om politiska mål begränsad. Snarare tyder forskning kring denna typ av kommunikation på att diskussion mellan liktänkande leder till en radikalisering av de positioner som deltagarna delade inledningsvis (Sunstein, 2002). Om diskussioner istället sker mellan oliktänkande kan man tänka sig att deltagarna får ny information om frågan och konfronteras med motstående argument. För att skapa ett mått på graden av konsensus och konflikt på diskussionsforumen tittade jag på resultaten från de omröstningar som genomförts på varje forum. Deltagarna hade möjlighet att, förutom att diskutera politiska frågor, lämna förslag på policyrekommendationer till EU-institutioner samt att rösta för (men inte emot) andra deltagares förslag. För att mäta graden av konsensus-konflikt tittade jag på andelen röster som det mest populära förslaget fick på varje forum. Om samtliga deltagare röstat för samma förslag innebär det att det funnits full konsensus bland deltagarna om vad man ville rekommendera EU institutionerna att göra. Om rösterna istället är relativt jämt fördelade mellan olika rekommendationer visar det att graden av konsensus varit låg och att det förekom större grad av åsiktsspridning och intressekonflikter mellan deltagarna.

När man undersöker relationen mellan diskussionsintensiteten på forumen och graden av konsensus framkommer ett intressant samband som kan lära oss något om varför människor diskuterar politik på nätet. Analysen visar ett tydligt negativt samband mellan graden av konsensus mellan deltagarna och intensiteten i diskussionen på forumen. I de fall där deltagarna röstat relativt unisont är diskussionsintensiteten relativt låg (I samtliga fall där graden av konsensus är över 40% har deltagarna i genomsnitt skrivit under 0,4 inlägg per person). Bland de forum där graden av konsensus istället är låg (under 40%) ser vi blandade utfall. I denna grupp återfinns samtliga forum där diskussionerna varit relativt intensiva (över 0,4 inlägg per person), men också ett antal forum med lägre diskussionsintensitet.  På basis av dessa resultat förefaller det alltså som att skilda åsikter snarare än hög åsiktsöverrensstämmelse stimulerar diskussion. Som vi ser i Figur 1 nedan är sambandet inte jättestarkt och som sagt finns det en hel del forum som kombinerar låg grad av konsensus och låg diskussionsintensitet, men faktum kvarstår att inom detta urval av fall finner vi inga forum med hög grad av konsensus som nått en hög intensitet i diskussionerna.

Figur 1: Diskussionsintensitet och graden av konsensus bland de 28 diskussionsforumen inom European Citizens Consultations.

Resultaten går i stor utsträckning i linje med teorier om rationaliteten bakom engagemang i politiska diskussioner som expressiv eller kommunikativ snarare än instrumentell. Det förefaller som att deltagarna i dessa forum framförallt engagerade sig i diskussioner när de, (1) mötte motstående åsikter från andra deltagare och (2) inte var överrens om vilka mål som skulle uppnås. Diskussionerna fungerade således troligen mer som en väg till insikt om vilka politiska mål som skulle prioriteras än som ett sätt att nå gemensamma fördefinierade mål. Detta samband kan självfallet inte förklara alla former av politisk diskussion på internet, om vi återgår till de två exempel av livlig politisk diskussion som jag nämner i inledningen kan vi se stora skillnader. Medan striden om definitionen av Israel-Palestina konflikten på Wikipedia kännetecknas av stora åsiktsskillnader kännetecknas rörelsen Occupy Wallstreet trots en betydande inre splittring av en grundläggande konsensus om, åtminstone abstrakta, gemensamma mål. Helt klart finns det alltså livlig politisk diskussion i frågor där deltagarna delar grundläggande gemensamma värderingar och målsättningar. Trots detta kan detta resultat (och liknande, se exempelvis Stromer-Galley, 2003, och Svensson, 2008) säga oss någonting människors tillsynes irrationella engagemang i politiska diskussioner på nätet.

Jag har skrivit mer om detta ämne i bokkapitlet ”What does it Take to Make Online Deliberation Happen? A Comparative Analysis of 28 Online Discussion Forums”, samt i artikeln “Understanding divergent patterns of political discussion in online forums – Evidence from the European Citizens’ Consultations”.

Joachim Åström, Jonas Linde, Ali Pirannejad och jag själv har i nyligen fått vår artikel ”Understanding the rise of e-participation in non-democracies: Domestic and international factors” accepterad för publicering i tidsskriften Government Information Quarterly. Artikeln ger sig i kast med att försöka förklara ett på ytan ganska märkligt fenomen inom området elektroniskt deltagande (E-deltagande). Nämligen en explosionsartad utveckling vad gäller e-deltagandesatsningar bland icke-demokratiska stater under den senaste femårsperioden.

När de första globala jämförelserna av satsningar på politiskt deltagande och offentlig service på nätet genomfördes i slutet av 90-talet och början av 00-talet var dominansen bland ekonomiskt starka, stabila demokratier nästintill total (see Norris, 2000; West, 2001; UN, 2003) (Ett återkommande undantag var dock det högt utvecklade Singapore). När FN 2010 presenterade sin senaste ”Global E-government Survey” var läget ett helt annat. Länder som Kazakstan, Bahrain och Malaysia återfanns nu bland den absoluta världseliten gällande E-deltagande och det försprång som etablerade demokratier.

Denna utveckling är högst förvånande om man utgår ifrån en skolboksmässig syn på statligt initierat politiskt deltagande som ett fenomen som främst hör demokratier till. I boken Comparative Government and Politics – An Introduction skriver Rod Hauge och Martin Harrop exempelvis:

”With the exception of totalitarian regimes, authoritarian rulers typically seek to limit mass engagement in politics. They prefer to build a moat between state and society, securing their own position. Because political participation is viewed as a threat to the position of those in power, the tendency is to restrict its extent and to control its expression. And because authoritarian regimes lack the an accepted mechanism for replacing the government, rulers invariably fear that even the most innocuous forms of participation might spiral into a threat to the regime itself” (Hage & Harrop, 2001, s. 114).

Bortom detta generella mönster visar dock författarna upp några målande exempel av auktoritära och totalitära regimer som använt politiskt deltagande för att stärka sitt stöd hos ”den politiska klassen”, inte sällan genom att erbjuda fördelar till medborgare som engagerade sig i ”rätt” partier och organisationer. På intet sätt visar dock dessa exempel på något fritt och rättvist deltagande i auktoritära regimer, och på goda grunder kan man även anta att sådana förutsättningar saknas för medborgare som deltar i e-deltagandeprocesser i exempelvis Kina, som ofta beskrivs som det av världens länder som starkast begränsar och övervakar medborgarnas användning av internet eller i Bahrain där armen under våren slog ner folkliga protester med ett trettiotal döda och hundratals skadade som följd.

Hur ska man då förstå denna utveckling mot stärkt e-deltagande i auktoritära regimer? I vår artikel testar vi fyra hypoteser om relationen:

1.      Socioekonomisk utveckling och modernisering leder till ökat e-deltagande

I enlighet med denna hypotes borde vi se starkast e-deltagande bland de högst utvecklade auktoritära regimerna. Argumentationen bakom denna hypotes bygger på tanken att långsiktig ekonomisk utveckling skapar ett socialt och kulturellt tryck på regimförändringar mot större öppenhet och mer omfattande möjligheter till exempelvis politiskt deltagande.

2.      Teknisk utveckling leder till ökat e-deltagande

Detta teknikcentrerade perspektiv utgår från iden att teknikutveckling kan omforma ett samhälle relativt oberoende av dess socioekonomiska utveckling. Nya tekniker skapar nya behov och intressen, stärkta möjligheter för politiskt deltagande på internet kan ses som ett svar på sådana förändringar. I enlighet med denna hypotes borde vi se starkast e-deltagande bland de auktoritäre regimer där den tekniska utvecklingen kommit längst-

3.      Demokratisering leder till ökat e-deltagande

Enligt demokratiseringsperspektivet kan stärkt e-deltagande i autoritära regimer vara ett tecken på en mer omfattande demokratiseringsprocess. I sådana fall borde vi finna de mest omfattande e-deltagandesatsningarna i de auktoritära regimer som kommit längst i sin demokratisering.

4.      Ekonomisk globalisering leder till ökat e-deltagande

Denna hypotes tar till skillnad från de tidigare även hänsyn till internationella faktorers inverkan på ett lands e-deltagandeutveckling. Enligt detta perspektiv kan satsningar på e-deltagande förstås i relation till hur globaliserad landets ekonomi är. Tanken är att auktoritära länder som är starkt beroende av internationell handel satsar mer på e-deltagande i syfte att nå ökad legitimitet, och att generera en stärkt kunskapsekonomi för att stärka landets konkurrenskraft i IT-relaterade industrier och affärsområden.

För att empiriskt testa dessa hypoteser har vi genomfört statistiska analyser bland de auktoritära regimerna som finns representerade i de fem ”UN E-government Surveys” som genomförts mellan 2003 och 2010. Resultaten visar inget stöd för hypotes 1 och 3, men starkt stöd för hypotes 2 och 4. Det visar sig att de auktoritära regimer som på senare  haft starkast positiv utveckling i FN:s e-deltagande mätningar har en sak gemensamt. De kännetecknas av en globaliserad ekonomi (mätt genom indexet för ekonomisk globalisering i KOF – Globalization index).

 De kännetecknas i vissa fall även av en relativt stark teknisk utvecklingsnivå i jämförelse med andra auktoritära regimer (mätt i andelen medborgare med internettillgång), men som punktdiagrammet nedan visar är denna relation inte lika tydlig när det gäller de auktoritära länder som kommit längst i e-deltagandeutvecklingen. Intressant är också att notera att de demokratiska länder som finns med i undersökningen inte delar dessa mönster. Bland demokratierna är samband mellan e-deltagandeutveckling och ekonomisk globalisering eller teknisk utveckling svagare.

Resultaten har flera implikationer för hur vi kan förstå e-deltagandeutvecklingen i auktoritära regimer. För det första ser vi ingenting som tyder på att dessa satsningar på olika former av politiskt deltagande på internet inte hänger samman med någon bredare demokratiseringssträvan bland dessa regimer. Istället förefaller det som att dessa e-deltagandesatsningar bildar en demokratisk fasad kring stabila auktoritära regimer. För det andra tyder resultaten på en strategisk användning av e-deltagande som ett instrument för att söka legitimitet och kunskapsutveckling i syfte att attrahera internationella investeringar i landet.  I stort kan man säga att resultaten stämmer överrens med Hauge och Harrops beskrivningar av auktoritära regimer som använder politiskt deltagande strategiskt för att stärka och skydda regimen snarare än för att möjliggöra förändring, i relation till vårens händelser i Nordafrika och Mellanöstern kan man dock fråga sig om detta kommer att vara en framgångsrik strategi. Informations och kommunikationsteknologins spridning och utveckling i icke-demokratiska länder har länge kännetecknats av en dragkamp mellan regimerna och oppositionella, den skapar på samma gång möjligheter för politisk mobilisering som för övervakning och kontroll. Det är på intet sätt entydigt idag vilken sida som går vinnande ur denna kamp.

Referenser

Hague, R., & Harrop, M. (2001) Comparative government and politics: an introduction. 5. ed., fully rev. and updated Basingstoke: Palgrave.

Norris, P. (2001) Digital divide?: civic engagement, information poverty, and the Internet worldwide. Cambridge: Cambridge University Press.

United Nations (2003) UN E-government survey 2003, Unpan.

West, D. M. (2001) WMRC Global E-Government Survey, October, 2001, Brown University.

Den vanligaste och mest kännbara kritiken mot medborgarialoger, e-deltagandeprojekt och andra former av politiskt deltagande mellan valen gäller riskerna för en försvagad politisk jämlikhet. Mikael Gilljam sammanfattar denna kritik väl:

”Om det ”lagbundna” mönstret i det politiska deltagandet består – med valdeltagande som den mest jämlika formen för politiskt inflytande – kommer varje förflyttning av makt och inflytande över det gemensamma beslutsfattandet från valdemokratin till deltagardemokratin att innebära en försämring av den politiska jämlikheten”. (Gilljam 2003:204)

För att bemöta och hantera denna kritik har tillskyndare av olika former av politiskt deltagande vid sidan av allmänna val riktat allt större uppmärksamhet åt frågan om vilka medborgare som skall ges möjlighet att delta i dessa processer. Bland andra drar Archon Fung slutsatsen att den demokratiska legitimiteten i sådana deltagandeprocesser:

“[…] depends in large measure on who participates: Are they appropriately representative of the relevant population or the general public? Are important interests or perspectives excluded? Do they possess the information and competence to make good judgments and decisions? Are participants responsive and accountable to those who do not participate?” (Fung 2006, p.67).

I ett kommande bokkapitel i boken ”Empowering Open and Collaborative Governance: Technologies and Methods for On-line Citizen Engagement in Public Policy Making” redigerad av Yannis Charalabidis & Sotiris Koussouris försöker jag dra ett litet strå till den här stacken genom att empiriskt undersöka hur rekryteringen av deltagare till e-deltagandeprojekt går till samt diskutera vilka effekter olika rekryteringsstrategier får för representativiteten bland deltagarna.

En grov indelning av olika rekryteringsstrategier för e-deltagandeprojekt kan göras i tre kategorier: (1) Öppet självurval, vilket innebär att alla medborgare som vill och kan får möjlighet att delta i processen, samt två former av strategiska urval, dels (2) Selektiv rekrytering, en strategi som innebär att en aktivt urval av deltagare görs, ofta i syfte att inkludera relevanta erfarenheter och perspektiv i processen, och (3) Slumpvist urval, som innebär att ett antal personer slumpas fram ur olika register som antas representera medborgarna i allmänhet och ges möjlighet att delta. Dessa tre kategorier av rekryteringsstrategier har sina individuella möjligheter och brister.

Öppet självurval möjliggör ett omfattande deltagande och ger (åtminstone på ytan) alla medborgare en likvärdig möjlighet att delta. Samtidigt medför denna strategi relativt stora risker för att vissa grupper dominerar processen genom att mobilisera en mängd likasinnade, och i förlängningen att Mikael Gilljam och andras farhågor om en försvagas politisk jämlikhet besannas.

Selektiv rekrytering kan i viss mån råda bot på dessa problem genom att rekryteringsprocessen styrs i högre grad. De mest berörda och i andra former av deltagande oftast underrepresenterade grupperna kan på så vis ges en bättre möjlighet att få sin röst hörd. Men selektiv rekrytering innebär en stor risk för att processen och dess deltagare återspeglar de ideologiska inriktningar som är dominerande inom de institutioner som styr processen. En selektiv rekrytering ger dessa institutioner möjligheten att utesluta kritiska röster och förstärka positiva perspektiv. Dessutom innebär en selektiv rekrytering stora svårigheter när det gäller att avgöra vilka perspektiv som är mest centrala för behandlingen av en viss fråga, listan på perspektiv och erfarenheter som spelar in kan för de flesta områden göras oändlig. Som om inte det vore nog skapar denna form av rekrytering ett implicit antagande om representation, nämligen att deltagarna skall föra talan för en viss grupp och således dela värderingar och argumentation med denna grupp. Det är i egenskap av medlem av en specifik grupp (eller innehavare av en specifik erfarenhet) som den enskilde medborgaren ges möjlighet att delta i processen, inte i egenskap av att vara en medborgare i det samhälle som processen genomförs i.

Slumpvis urval är den form av rekrytering som givits mest uppskattning i denna debatt, inte minst i den form som denna strategi används av forskarna James Fishkin och Robert Luskin mfl. i så kallade ”deliberative polls” (deliberativa opinionsmätningar) i dessa experiment söker forskarna genom slumpmässigt urval skapa ett mikrokosm av medborgarna i en viss stad, eller ett visst land. Denna form av rekrytering kan då dess mål att skapa en ”mini-public” som är representativ av befolkningen undkomma många av problemen med de andra rekryteringsstrategierna. Jämlikheten hotas inte då deltagarna kan sägas utgöra ett mikrokosm av folket, och rekryteringen styrs inte heller av de institutioner som initierat processen, utan av en slumpgenerator. Problem med denna rekryteringsstrategi är istället kopplad till dess genomförande som visat sig vara långt ifrån enkel.

För det första krävs det relativt stora grupper av deltagare för att skapa en tillfredsställande representativitet. John Parkinson (2003) tar som exempel aboriginbefolkningen i Australien som motsvarar ungefär 2% av befolkningen i Australien men vars perspektiv ses som ytterst relevant i många politiska diskussioner. För att denna grupp enligt ett rent representativt urval av den Australiensiska befolkningen skall få med en representant i en deltagargrupp krävs att gruppen är större än 50 personer. För att hantera detta problem genomförs inte sällan slumpvisa urval till deltagandeprojekt med hjälp av olika kvoteringstekniker genom vilka avsteg tas från ett rent slumpvis urval, dessa tekniker innebär således att delar från den selektiva rekryteringsstrategin lånas in, och med dessa tekniker kommer också strategins svagheter: risken för ideologisk styrning, svårigheten att avgränsa relevanta urvalskriterier och det implicita representationsantagandet.

Ett andra problem, också det relaterat till gruppens storlek, är att slumpvis rekrytering är ett dyrt och komplicerat tillvägagångssätt. Möjligen på grund av detta är det också ett mycket ovanligt tillvägagångssätt i deltagandeprocesser. I en jämförelse av rekryteringstekniker i lokala e-konsultationer i Europa finner jag att endast slumpvisa urval används i endast 6% av fallen, och att denna strategi i samtliga fall kombineras med öppen självselektion. När man begränsar sig till den lokala nivån förefaller det alltså som att uteslutande slumpvisa urval aldrig används i praktiken.

Trots att strategin med slumpvisa urval i teorin förefaller vara överlägsen sina alternativ är den behäftad med stora praktiska svårigheter som gör att den i sin ideala form mycket sällan praktiseras. Jag argumenterar därför i mitt kapitel för att ansträngningar måste göras för att försöka förstå under vilka omständigheter som de problem som de övriga strategierna (Öppet självurval, selektivt urval och slumpvis urval med kvoter) kan minimeras och hanteras. Genom analyser av ett fall som innefattade flera olika rekryteringsstrategier, det av EU-kommissionen initierade deltagandeprojektet European Citizens’ Consultations 2009, föreslår jag att tre frågor måste besvaras när rekryteringsstrategin skall bestämmas för ett deltagandeprojekt:

1.      Finns det specifika intressegrupper vars deltagande skulle vara värdefullt för processen, men som riskerar att bli dominerande om de fick möjligheten att mobilisera många av sina anhängare att delta?

I sådana fall kan en selektiv form av rekrytering vara av värde för att säkerställa att dessa grupper finns i processen, men inte får en dominerande ställning.

2.      Har processen potentialen att locka en mängd medborgare att delta?

Om så är fallet skulle ett öppet självurval ha tydliga förtjänster och ge alla berörda parter möjlighet att närvara. Om det istället är troligt att relativt få medborgare skulle lockas att delta i processen är det troligt att selektiv rekrytering skulle vara av störst värde och hindra att specifika intressegrupper från att dominera processen, men även att personer från grupper som annars vore inaktiva bjuds in.

3.      Finns det någon framträdande ideologisk skiljelinje i anknytning till den fråga som skall behandlas genom processen?

I sådana fall borde en selektiv rekrytering eller en kvotering inom ramen för ett slumpvis urval användas som speglar denna skiljelinje och ger båda sidor möjlighet att delta för att säkerställa att processen inte kan uppfattas som partisk.

Institutioner som inför valet av rekryteringsstrategi för en deltagandeprocess ställer dessa frågor kan möjligen på ett bättre sätt göra detta val med ögonen öppna för de legitimitetsproblem som är behäftade med var och en av de vanligaste rekryteringsstrategierna. Men problemen är långt ifrån över i och med detta val. Är det något mitt kapitel visar så är det att den efterföljande implementeringsprocessen när rekryteringsstrategin skall sättas i verket och omvandlas från idé till en uppsättning deltagare är minst lika viktigt som valet av strategi för legitimiteten i processen. Till detta återkommer jag i ett senare inlägg.

Hela kapitlet finns att läsa här.

Referenser

Fung A (2006) Varieties of participation in complex governance. Public administration Review, 66(1), s. 66–75.¨

Gilljam, M. (2003) ”Deltagardemokrati med förhinder”. I Gilljam, Mikael och Hermansson, Jörgen (red) Demokratins mekanismer, Malmö: Liber.

Parkinson J. (2003) Legitimacy Problems in Deliberative Democracy. Political Studies, 51(1), s. 180–196.